.........
jag hatar dagar. Lika mycket som jag hatar nätter. Alla tankar jag inte borde tänka tänker jag. Alla känslor jag inte borde känna känner jag. Jag hatar det här. Jag blir mer och mer apatisk. sjuk. Jag tappar mig själv. Apatisk tills jag plötsligt blir överrumplad av all smärta. All smärta som ständigt blir mer ihållande. Allt jag lever i är en oändligt smärta. Dagarna strör salt i mina öppna sår. Alla ignorerar min existens om inte det så tolkar dem min tystnad och jag hater det. Det sättet dem tolkar min tystnad. Jag förstår inte förns jag ligger på golvet och skakar att jag föll. Jag faller... helatiden.
Jag ligger på golvet och skriker. Sliter sönder mig själv. Men ingen hör. Det är aldrig någon som hör. Mina väggar måste bestå av betong, ren betong. Jag vill spika för min dörr. Isolera hela rummet. Sätta galler för mina fönster. Sluta ögonen och aldrig ALDRIG mer behöva öppna dem. Jag ber till högre makter. Låt det ta slut. Låt mig slippa. Jag skär upp mitt bröst och sliter ut mitt hjärta. Jag behöver det inte längre..Jag klarar mig no faktiskt bättre utan.
Jag ligger på golvet och skriker. Sliter sönder mig själv. Men ingen hör. Det är aldrig någon som hör. Mina väggar måste bestå av betong, ren betong. Jag vill spika för min dörr. Isolera hela rummet. Sätta galler för mina fönster. Sluta ögonen och aldrig ALDRIG mer behöva öppna dem. Jag ber till högre makter. Låt det ta slut. Låt mig slippa. Jag skär upp mitt bröst och sliter ut mitt hjärta. Jag behöver det inte längre..Jag klarar mig no faktiskt bättre utan.
Kommentarer
Trackback
