..

Ännu en ångestfylld dag följd av en ångestfylld kväll som förmodligen följs av en ångestfylld natt. Utan att någon ser, utan att någon överhuvudtaget vet! Jag har så många gånger satt mig ner och verkligen funderat på vad livet är till för och det gjorde jag även ikväll. Men för varje gång jag gör det minskar alltid antalet ting att fortsätta leva för. Ibland skrämmer det mig.  Missförståelse, omedvetna fel och misstag. Du märker det inte, medans alla andra ser det. När du väl ser det så är det försent. Du kan inte ändra på det eller förklara dig. Någon har redan hunnit ändra sin uppfattning om dig. Du är inte lika mycket värd eller betydelsefull för den personen längre.
 Tänk så mycket misstag kan ställa till det med. Att saker, ens uppfattning, ens liv kan förändras på bara en sekund. Inget är sig likt. Människor kommer och går. Människor försvinner. Det enda som finns kvar av dem är minnena.
 Att förlora någon, att känna smärta, att känna depression, att känna paniken, att tappa uppfattningen, att känna den där känslan då man inte orkar mer. Att kunna stå på egna ben, att kämpa, att finnas där för dem som betyder något. Är det verkligen så lätt? Allting är svårt. Att behöva tänka innan för varje steg man tar. Ibland glömmer man bort det, kanske allt för många gånger. Du har sårat någon.
 Hur avgör man ett val, där man i vilket fall som helst sårar någon? Vem vill såra någon som står en nära? Det vill man inte. Men om man inte har något val, vad gör man då? Jag antar att allt det svåra är en del av livet som vi inte kommer undan.
En del saker är så svåra att förstå sig på att det inte ens finns någon mening med att fundera över dem. Det är så lätt at man gör omedvetna misstag här i livet, misstag som i vissas ögon är enorma. Är det meningen att vi ska göra våra misstag för att dra lärdom av dem senare i livet eller dyker dem bara upp som en av så många delar i livet?

Hur ska man egentligen se på allt som händer? Ska man stå där och ta emot allt som alla kastar på en? Eller ska man sträcka på sig och våga säga emot? När är man stark? Är det när man bara sitter och matas på med skit utan att bryta ihop eller är det när man har stake nog att ställa sig upp och våga ge svart på tal?

Jag har sett människor komma och gå, Jag har träffat på flera, helt underbara, personer runt omkring mig, personer som jag annars inte trott skulle kunna öppna mina ögon och mitt hjärta som dem gjort. , jag har även minnen, och inte så några heller, av personer som klarat sig igenom många många tunga situationer. Jag har även enormt mycket egna erfarenheter av det jag varit utsatt för. Det jag varit med om. Det som kommer följa mig genom hela mitt liv mer eller mindre.  Jag och många andra har upplevt, blivit utsatta för, och genomgått mycket saker som många skulle se som en omöjlighet att ta sig igenom. Med handen på hjärtat kan jag faktiskt säga att jag trots allt aldrig sätt saker som OMÖJLIGT.  Finns det egentligen något som är omöjligt? Jag vill inte se saker som omöjliga, det gör saker omöjliga i mina ögon, för att klara något måste man ha en VILJA till det och se möjligheterna runtomkring det.

Under min uppväxt hände saker som vissa inte vill se händer. Under flera års tid utsattes jag för övergrepp och psykiska/fysiska trakasserier. Jag fick aldrig den där tryggheten som så många har växt upp med, jag har aldrig fått upplevs den där "familjen" som många av oss tar förgivet, visst hade jag en "familj" men aldrig en sådan som jag själv skulle kunna kalla FAMILJ. Jag var aldrig lika mycket "värd" i deras ögon som mina bröder. Jag var inte tillräcklig. Jag uppfyllde inte deras krav. Att höra från sin mamma att man inte är normal, att hon vill ha en dotter som alla andra, att hon HATAR mig, att jag förstör "deras familj?" att jag var ett misstag, att jag drar till mig problem, att helatiden höra att dem inte vill ha en i ens närhet. m.m. Det gör ont. Men samtidigt går det inte att göra någonting åt, det vara bara att suga in och acceptera hennes tankar. Hur ont det än gjorde och hur många tårar som än föll. Jag har sätt mycket av det som man tycker ett barn ska slippa att se. Bråk, rädsla, alkohol, tårar, blod, intalande är några av dem saker som mina dagar oftast bestod av. Samtidigt som en enorm saknad fanns inom mig, saknaden efter den där värmande tryggheten och någon att få krypa ihop tätt intill och bara vara yttepytte liten. Den där rösten som frågar hur man mår och bara kramar om en när man kommer hem och säger godnatt. Samtidigt kämpade jag med att dölja allt utåt, försöka ta mig till skolan trycka trycka och trycka för att hålla tårarna borta. Intala mig själv att det var så det skulle vara. När jag inte orkade vara hel var det dem vita lögnerna som jag så flitigt fått lärt mig att ta till med som kom fram. Jag fick inte vara svag, jag fick inte gråta, jag fick inte visa något, jag fick inte avslöja något. Jag var tvungen att acceptera att det var dem som hade rätt, mina ord och mina tankar fanns det inget värde i. Tillslut trodde jag på mig själv och det jag blivit intalad. Att dem hade rätt, att dem visste vad det var som var bäst, att det var så det skulle vara. Att det bara var mina känslor som var konstiga. 

Det är en väldigt lååång historia med det ena efter det andra, det ena hemskare än det andra och tvärt om, när jag försöker tänka tillbaka snurrar allt i mitt huvud och jag blir rädd, osäker och ledsen. Jag tänker inte dra upp mer från det här.

Men den finns där varje dag, den gnager och den har begränsat mitt liv så mycket idag. Det gör ont, fruktansvärt ont. Mycket av det som hände har jag förträngt, jag har stora minnesluckor och vissa saker ligger bakom en tjock dimma, men vissa saker går inte att dölja för sig själv, hur mycket man än vill. Mycket av det gör så ont i mig att det får mig att tvivla på livet mer och mer.

Kärlek gör mig "rädd" när jag var liten klarade jag inte av att se en kompis krama sin mamma, då kom tårarna. Familjekärlek är något jag aldrig vuxit upp med. Något jag saknar. Idag går det bättre. Men hur töntigt det än låter är kramar något som är enormt känslosamt för mig. Tårarna i hela kroppen kommer då. Jag har fortfarande svårt för att se en mamma ge kärlek tills sin dotter. Jag har svårt att ta emot kramar utan att få känslan av att inte kunna hålla ihop...

Efter att "han" som bodde hos oss, som var dum. Lämnat vårat hus, när poliser och SOC mfl hade varit iblandade, när man för ett ögonblick fick en känsla av att "nu, nu kanske det finns ett slut" Då möts man direkt av fler händelser. När två mycket nära familjemedlemmar drabbas av cancer, när ens farmor är nära döden, när man möts av nya främmande män i sitt hem var o varannan dag. När främlingar flyttar in. Yttligare skilsmässa, avsked av hästarna m.m. och i vissa fall den motiga vardagen. Allt som finns kvar och göra är att försöka se ljust i tunneln, tro på dem orden att man ska fortsätta vandra. Tro på det bättre och acceptera sitt liv. Men, alla gånger är det inte lika lätt.

Men jag ska inte bara nämna dem negativa sakerna i mitt liv, såklart finns det en helhög med positiva saker också, dem saker som får mig att fortsätta ta andetag efter andetag.På något sätt är jag så enormt tacksam över att dem finns, samtidigt som jag ibland önskar tvärtom så jag kunde känna mig "tillåten" att ge upp. Jag har ju också en pappa som spelar en mycket stor och viktig roll i mitt liv, jag kan inte förklara hur stor min kärlek är till honom. Han är den som alltid finns där. Han har själv gått igenom en heldel väldigt tuffa och tunga saker i sitt liv men likt förbannat står han där och sträcker ut sin hand i alla situationer. Varför har jag då så svårt att ta emot?
 Jag har två bröder varav en nyss blivit friskförklarad från sin cancer. Dem lyser upp mitt liv och fyller ut en stor del av mitt hjärta. Jag har personer runtomkring mig som vill väl. Personer som betyder mer än andra för mig, personer som hjälpt mig med stora delar i mitt liv. Gunilla är verkligen en som sticker ut mycket mer än alla anda. Jag kan inte med ord beskriva min tacksamhet att hon kom in i mitt liv, på ett väldigt speciellt sätt. Jag kan inte med ord eller bokstäver förklara den enorma kärleken till henne. Att en person så snabbt kan komma in i ens liv och fylla det med så mycket glädje, styrka och kärlek, jag är så enorm tacksam. Hon var den första som fick mig att våga se på livet, våga tro på att det finns en utväg. Hon har fyllt en sådan extremt stor bit som saknades i mig, min lilla grodmamma. Hon ger så mycket av det jag aldrig fått upplevt. Det ger så starka känslor och det är inte alltid lätt att hålla ihop. Maija har också en mycket speciell plats i mitt hjärta på många olika sätt. Dels för den varma och omtänksamma person hon är. Också för det energi hon ger, det hon har gått igenom är inte bland det lättaste men hon kämpar och jag tror på henne! Andra personer är Billy, min farbror som inte finns vid livet längre. Han ger mig så mycket han också. Han är en stor hjälp för mig och har alltid varit, hos honom finner jag tröst. Farmor, mormor o morfar, Emma, Hanna, Hundarna, Cissi på skolan, . Jag är så glad att dem finns i mitt liv och det gör att man är lika rädd för att dem ska försvinna ut ur det!!

Men vissa tankar går inte att ersätta med lyckliga känslor, vissa tankar finns alltid kvar, som "Ensam är Stark", alla har inte alltid haft personer runt sig, som har brytt sig. Alla har inte alltid fått känna kärlek. Vissa, och kanske till och med fler än man tror, har fått lära sig att "Ensam är Stark". den där känslan av meningslöshet, känslan som får en att tappa greppet och hoppet inför livet, känslan av vassa knivhugg i bröstet och den där tanken som ständigt gnager i ens bröstkorg. Ni vet, eller ja kanske inte alla, den där tanken som får er att ställa er framför spegeln femtioelva gånger om dagen, bara för att det inte är tillräckligt. Man är inte tillräcklig, inte för sig själv. Och är man inte tillräcklig för sig själv så är man inte tillräcklig i någons ögon. För enda sättet att vara tillräcklig är att man själv vet det, i sitt hjärta, att man är det.

Alla som tjatar över att man ska börja inse att man är tillräcklig har aldrig insett att vissa saker kan man inte intala någon. Vissa saker är lika svåra som att lära en grön höna att sjunga nationalsången, alltså väldigt väldigt svårt...

Ibland undrar jag varför man inte ger upp? Man letar och letar efter det lilla extra i livet, det man lever för. Framtiden, vänner, familj. Ja, you name it. Visst är det värdefulla saker, saker som kan bli så extremt betydelsefulla. Men när ingen längtan dyker upp. När meningslösheten totalt tar över, varför fortsätter man? När man så många gånger tänkt ta sitt sista andetag så hålls man kvar? Det måste ju finnas en mening? Antingen att det innerst inne finns en längtan, en vilja att stanna kvar. Eller bara ett fenomen.
 För många frågor för lite svar. Vem har inte känt så? Grejen är den att det är sant. Vissa saker finns det inga svar på. Visst är det jobbigt?
Livet är för kort, man måste bestämma sig. Antingen eller.

Men en sak är jag säker på. Alla lever av NÅGON anledning. Frågan är bara vilken anledning finns det till att jag lever?

Alla har vi nog haft, eller kommer få, perioder i livet då man börjar fundera över vad som egentligen finns att leva för, och alla hittar inte något. Vissa kanske hittar, men aldrig får det som dem anser är värt att leva för.
Kanske känslan att vara älskad som längtar.

Hur bär man sig egentligen åt för att kunna förklara för någon hur mycket den betyder för en innan det är försent, utan att känna sig patetisk? Borde man säga det rakt ut, kan man det utan att bli dumförklarad? Det finns så många människor runtomkring mig som jag verkligen skulle vilja visa hur mycket jag tycker om, men det är så fruktansvärt svårt att få fram.

Vad tar man sig till när hela psyket låser sig. När saker bara blir mer och mer otydliga. När orden inte kommer längre än till tungspetsen? När det finns så mycket som man bara vill spy ut. Det är konstigt hur klara tankar kan vara i huvudet men hur kaotiskt det blir när det passerar gommen. Jag skulle bara vilja säga hur jag känner, beskriva mina tankar. Men det tar stopp. När det känns som man försvinner mer och mer för varje dag som går känns saker inte lika meningsfulla längre, man tappa glöden, hoppet inför att fortsätta. När det känns som ingen förstår. När allt man önskar är att någon bara kunde ta tid, lyssna och ha tålamod och låta en försöka förklara utan att ha några förväntningar.

Hur förklarar man att man inte orkar mer? På ett sätt så människor förstår att det är på allvar? Hur förklarar man att man inte KAN, att man inte alltid kan vara så ambitiös med allt, att man inte alltid klarar allt för att man har "lätt för sig"
Jag finner inga svar.

Hur gör man när man inte längre vågar be om hjälp, när man inte längre vågar se en människa i ögonen för att vara rädd att bryta ihop, när man inte vågar möta människor för man känner sig så fet, ful och äcklig. Vad gör man, hur orkar man, hur tar man sig ur det?

När man skakar för man inte hittar något att skapa fysisk smärta av, när blod lugnar en. När man lägger sig på kvällen och önskar att det inte finns någon mer morgondag. Har det gått förlångt då?

När man ständigt känner den där ångesten och allt vad det innebär, den där klumpen av gråt i hela kroppen, när sömnlösa nätter blir allt fler och fler. När panikångesten blir en del av vardagen, när man undviker verkligheten och ingenting känns meningsfullt längre, är det dags att ge upp då?

Det känns som jag bär på så många tankar, händelser och hemligheter som jag måste få ut, jag försöker söka mig till någon person som jag kan berätta för men varje gång det är på väg ut tar det stopp. Det blir bara massa småspring hit och dit, massa småprat fram och tillbaka istället. För att jag är för feg, dåligt och idiotisk för att ens kunna prata och förklara. Senaste året har bara gått så himla utför, jag försvinner mer o mer. Jag kan inte ta emot hjälp känns det som och jag kan inte ta in någonting, jag kan inte få fram någonting. Ibland känns det som jag behöver få tillåtelsen att bara bryta ihop totalt för att sedan kunna resa mig upp igen och börja ta in saker igen. Men jag vågar inte, det går heller inte. Det känns ibland som det är försent, men jag vill inte se det som försten, det är ju egentligen klart att det inte är försent. Men liver ur mina ögon just nu finns det inget värde i för mig. Jag ser mig själv som ful, äcklig, meningslös, värdelös, tjock, tråkig.

Jag vågar inte prata med folk längre knappt, jag har jätte svårt för att umgås speciellt i större grupper, jag har det jobbigt med att fixa att åka buss med massa folk, för det känns som alla kollar på mig och jag känner mig så ful och äcklig och jag blir svimfärdig, jag orkar inte längre gå på stan som vanlig, har svårt att gå in i ett rum där det redan sitter människor, jag har tappat stor del av alla mina vänner och träffar aldrig någon knappt. m.m. Det är så sjukt, det här är inte jag. Det här är det knappt någon som kan tänka om mig skulle jag tro, knappt någon som vet för jag BITER IHOP, jag vägrar visa, jag lotsas att jag orkar, lotsas att det inte finns några problem.

Jag orkar inte att folk bara ska tro att jag är så stark helatiden, juförsig är det mitt egna fel. Jag vill bara kunna få tillåtelse att gråta och vara svag. Jag mår helt jävla sjukt dåligt just nu att jag inte vill leva mer om jag ska vara riktig ärlig och mitt självskadebeteende kommer tillbaka mer och mer.
Men jag vågar inte säga till någon alla sanning, jag är jobbig. Jag har sagt till och från i omkring ett år att jag inte mår bra. Men det är sant, jag gör verkligen inte det. Jag vet att folk tycker att jag borde må bra nu, blir trött på mig. Så jag ska försöka hålla ihop.

Ännu en kväll fylld av oro och ångest. Ångest inför morgondagen, skolan, kompisar. Ja, ångest inför livet. I princip hela mitt liv har jag sökt efter det dem där orden som man så ofta får höra "meningen med livet" men aldrig funnit dem. Man har gått dag till dag sökandes. Utan ett egentligen konkret mål.  Tusen tankar som snurrar, vad är livet till för egentligen? Är det för att man ska lära sig att inte göra om alla dem misstagen man gör? Eller är det för att man ska göra alla dem där misstagen som man egelltigen inte ska göra. Finns det en mening med allt som händer i ens liv? Ska man stå ut med allt skit som kommer i ens väg? Ska man acceptera all skit som kastas mot en? Är man född till just det här livet av någon speciell anledning? Kanske är det så att man ska genomlida den uppväxt som just kom upp i ens liv för att sedan dra lärdom av den? Bli stark och kunna ta sig vidare i livet.

Hur ska man se på allt som händer? Ska man bara stå där och ta allt som alla kastar på en? Eller är det då man ska ställa sig upp och säga ifrån? Hur ska man visa för andra att man är stark? Är man stark då man står där och tar emot allt och ändå klarar sig igenom det? Eller är man stark då man har stake nog att ställa sig upp och försvara sig?

Jag har sätt människor komma och gå, jag har minnen, och inte så några heller. Jag har sett så mycket i mitt liv, jag har varit med om extremt mycket, otäcka, hemska, men också många underbara saker.  Jag har träffat och lyssnat på så många människor som kommit till mig, med den ena efter den andra historien och varje gång har jag försökt att stå där med öppna armar, lyssna och försöka förstå. Jag har för mitt liv kämpat för att alltid kunna prioritera andra före mig. Försökt att stäcka ut min hand. Det har fungerat. När ord inte räckt till har min famn alltid funnits där. Jag är glad över att jag fått funnits till för så många!

Jag orkar inte med er. orkar inte med mig själv. är så förbannat jävla trött på eran tolkning av min tystnad. Jag får inte plats i mig själv längre.

jag vet hur besviken hon är på mig.
Hur hon försöker hålla minen.
hatar mig.
Hon som borde älska mig.

Allt jag tar i går söner.
Allt i min närhet förgiftas.
Föröker ta avstånd.
För eran skull, inte för min.

Vill skrika ut all smärta, allt som gör ont.
Men tomheten hinner före.
Faller istället livslustslörare än någinsin.

Ljuger för mig själv ännu engång;
-Det är snart över.

De är ingen ide att klättra ur hålet mot ljuset

När du kommit halvvägs och kan känna värmen komma mot dig

Då kommer någon jävel och sparkar dig i ansiktet

Du glider neråt igen

Ner mot botten

Ändå är du dum nog att klättra uppåt igen

Inbillar dig att de blir bättre den här gången

Men nej de blir det inte

Du tar fäste på en sten

Men stenen sitter löst och du faller neråt igen

Du ger upp stannar där nere

Varför försöka

Här nere vet du i alla fall va du känner

Du kan säga det femundra gånger

De kommer inte att lyssna

Femhundra och en gång, de lyssnar fortfarande inte
Du kan springa till bergen och skrika

De kommer inte att höra dig

De har pluggat igen sina öron

För ljudet är för dem för konstigt

De vill inte lyssna

De lyssnar bara inte