Blame it all on me...

jag vet hur besviken hon är på mig.
Hur hon försöker hålla minen.
hatar mig.
Hon som borde älska mig.

Allt jag tar i går söner.
Allt i min närhet förgiftas.
Föröker ta avstånd.
För eran skull, inte för min.

Vill skrika ut all smärta, allt som gör ont.
Men tomheten hinner före.
Faller istället livslustslörare än någinsin.

Ljuger för mig själv ännu engång;
-Det är snart över.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0