ännu....
Ännu en kväll fylld av oro och ångest. Ångest inför morgondagen, skolan, kompisar. Ja, ångest inför livet. I princip hela mitt liv har jag sökt efter det dem där orden som man så ofta får höra "meningen med livet" men aldrig funnit dem. Man har gått dag till dag sökandes. Utan ett egentligen konkret mål. Tusen tankar som snurrar, vad är livet till för egentligen? Är det för att man ska lära sig att inte göra om alla dem misstagen man gör? Eller är det för att man ska göra alla dem där misstagen som man egelltigen inte ska göra. Finns det en mening med allt som händer i ens liv? Ska man stå ut med allt skit som kommer i ens väg? Ska man acceptera all skit som kastas mot en? Är man född till just det här livet av någon speciell anledning? Kanske är det så att man ska genomlida den uppväxt som just kom upp i ens liv för att sedan dra lärdom av den? Bli stark och kunna ta sig vidare i livet.
Hur ska man se på allt som händer? Ska man bara stå där och ta allt som alla kastar på en? Eller är det då man ska ställa sig upp och säga ifrån? Hur ska man visa för andra att man är stark? Är man stark då man står där och tar emot allt och ändå klarar sig igenom det? Eller är man stark då man har stake nog att ställa sig upp och försvara sig?
Jag har sätt människor komma och gå, jag har minnen, och inte så några heller. Jag har sett så mycket i mitt liv, jag har varit med om extremt mycket, otäcka, hemska, men också många underbara saker. Jag har träffat och lyssnat på så många människor som kommit till mig, med den ena efter den andra historien och varje gång har jag försökt att stå där med öppna armar, lyssna och försöka förstå. Jag har för mitt liv kämpat för att alltid kunna prioritera andra före mig. Försökt att stäcka ut min hand. Det har fungerat. När ord inte räckt till har min famn alltid funnits där. Jag är glad över att jag fått funnits till för så många!
