..

jag brukar faktiskt ärligt talat inte fundera mkt.
Även om det kanske kan verka så.

Jag tror jag levt upp med det. Att inte få tänka för då komer känslor & verkligheten.
jag måste stänga av.

Min psykolog säger att jag dissociaserar väldigt mkt. That´s right.
Jag stänger av..vill inte finnas i nuet. Vill inte känna vill inte veta av mig själv eller mitt liv...

Men när jag väl sätter mig ner. tar itu med tankar kring ågot så "litet" som min vardag brister allt.
Det finns inget där.. inget värdefullt. inget att kämpa för. Det finns inget liv.

Jag är inte värd. Jag gåromkring. Utan mening utan liv?
Ingen skola kvar, inga vänner som står kvar, ingen riktig familj att vända mig till, ingen som älskar mig.
Inga intressen. inte mkt tankar.... ingenting...

finns det någon mening kvar till att fortsätta?